HISTORIA OCH HISTORIER
11. Trubbel under ytan
Och förvisso ingen vän till kikuyerna, för under ytan fanns det mängder av ont blod. Det hela hade drivits till sin spets några år före min ankomst, när den framstående luo-politikern Tom Mboya hade skjutits ihjäl inne i centrala stan inte långt från Kenyatta Avenue. Mördaren var kikuyu.
Sen hade det varit slagsmål på gatorna mellan de två stammarna. President Kenyatta hade då åkt till Kisumu för att läsa lagen, men hade tvingats fly för sitt liv medan hans livvakter sköt skarpt mot den uppretade folkmassan. Ledande medlemmar av oppositionen hade därefter slängts i fängelse. Sånt glömdes inte lätt av någondera parten, och en evig törntagg i regeringens kött blev luon och oppositionspolitikern Oginga Odinga som hade startat ett vänsterorienterat parti med stark anknytning till den tidens kommunistblock.
Gilbert Oluoch vid Inspektoratet var luo, och en av de relativt få som hade någon högre ställning i statsförvaltningen. Välutbildade luo sökte i stället jobb inom näringslivet eller högre lärdomsinstitutioner. Visserligen fanns det både ministrar och framstående tjänstemän som var luo eller tillhörde andra stammar, men President Kenyattas stam var den helt dominerande.
Typisk var Utbildningsministeriets hierki ovanför Oluoch där chefsinspektören, utbildningsdirektören och statssekreteraren alla var kikuyu. Många menade att stamtillhörigheten, inte meriterna, avgjorde chansen att bli befordrad.
Nästan alla mina lokala vänner och bekanta var kikuyu, men det gjorde mig fundersam när jag jämförde Gilbert Oluoch, skrupulöst rättvis, välutbildad och energisk, med hans närmaste chef som fordrade en flaska trestjärnig whisky för att lyssna på besökande delegationer. Då och då hade jag besök av lantbor som rest till Nairobi för att klara ut något skolproblem, och som med oskuldsfull öppenhet klagade över att han var så dyr i drift.
Bäst kända var förstås masajerna som drev sina hjordar över slätten. När de ställde upp med spjut och sköldar var de tacksamma fotoobjekt för alla turister. De var också stora boskapstjuvar, som ansåg att alla kor var Guds gåva just till dem. Olikt sina grannar kikuyerna, där kvinnorna odlade upp varenda markbit de kom över, var masajerna motståndare till jordbruk. De levde i stället i huvudsak på en blandning av mjölk och blod som tappades direkt av från levande kor. De unga männen var krigare och skulle bevisa sin manlighet genom att döda ett lejon med enbart traditionella vapen.
Ett blekt landskap omgav det lilla muséet
En söndag tog jag en biltur nedåt masajområdet 6-7 mil sydväst om Nairobi.
Mitt mål var Olorgesailie, där det låg ett litet friluftsmuseum med fynd som gjorts av antropologerna Louis och Mary Leakey.De hade hittat lämningar av en grupp som hade jagat i området för omkring 400 000 år sen. Vägen dit gick brant nerför Rift Valley-sprickan, och här och där låg ett lager av lösa stenar som gjorde den glatt som is. Hjulen fick inte fäste, bilen åkte hit och dit, och min kvinnliga passagerare blev orolig.
Hon hade just hoppat ut för att se närmare på en särskilt dålig del av vägen när jag upptäckte två masajkrigare som närmade sig i full fart. De var klädda enbart i ett litet höftkläde som avslöjade att de hade spjutet redo, förutom det de hade i handen.
Min följeslagare gav till ett illtjut, slängde sig in i bilen med huvudet före, och vi for utför backen med de lösa stenarna som en oljad blixt. Väl nere i säkerhet i dalen sa jag
- Det var synd du hade så bråttom. Jag hade gärna velat ta ett foto!
Det dröjde länge innan jag blev förlåten.