HISTORIA OCH HISTORIER
10. Utflykternas Kenya
En veckända åkte jag och några vänner till "Treetops", en bit norr om Nairobi. Det var faktiskt där som drottning Elisabeth II en gång i tiden hade fått veta att pappan dött och att hon nu skulle bli Englands drottning.
En beväpnad gamescout tog oss försiktigt in genom området. Lejon? Nej, sa han, bufflarna. Opålitliga, lättirriterade och långsinta.
Vi bodde i ett trädhus, och på natten kom djuren in för att dricka i det belysta vattenhålet. Rangordningen var klar. När elefanterna kom, flyttade alla på sig. För noshörningarna gick resten undan, till och med de annars "buffliga" bufflarna. Att bufflarna var flera hundra, och noshörningarna bara ett dussin, spelade ingen roll. Du muckar inte gräl med en noshörning!
Fyra fötter på ekvatorn. Vännen Stig Drevemo och jag.
Det fanns något att se i kompassens alla hörn, det var bara att välja. Norr, söder, öster, eller kanske väster förbi Rift Valley, den stora sprickan i jorden. Där sluttar vägen plötsligt brant nedåt ett par hundra meter till en ny lägre nivå.
Till vänster åt söder har man då Masai-Mara-området. Där vandrar enorma hjordar av zebror och gnu in från Serengetiområdet i Tanzania i april-maj varje år för att sen vända tillbaka i september-oktober.
Vidare bort i väster fågelsjöarna Naivasha och Nakuru, och de "Vita Högländerna" med stora teodlingar där de tidiga engelska invandrarna hade sina vilda fester: "Är du gift eller bor du i Kenya?". Och så till sist Kenyas gräns mot Uganda med Nilens källa, den väldiga Viktoriasjön, och staden Kisumu, hem för luo-stammen, näst störst i Kenya efter kikuyerna men med ett helt annat ursprung och språk.