HISTORIA OCH HISTORIER
9. När katten är i duschen
I Mombasa skötte rektorn Tom Mwolo sin sekreterarskola på ett professionellt sätt. Fri från Damoklessvärdet som hängt i luften över mig kunde jag nu kolla upp vad som hände där nere. Arbetet på de nya byggnaderna hade så småningom kommit igång på tomten vid gamla Lighthouse Road.
Så långt var allt väl, men inte perfekt, för nu hade det i stället uppstått oväntade problem i Nairobi. Medan planerna för den nya skolan där hade gjorts färdiga, hade en bred väg tyst och stilla dragits rakt igenom tomten! Tillbaka på ruta ett, och nästan ett helt år förlorat, för på den nya tomt vi hittade i Parklandsområdet kunde arbetet inte starta förrän år 1974.
Nåja, under tiden var jag inte precis sysslolös.
Efter några månader i möblerad lägenhet hade jag fått ett radhus i Kitale Lane, en liten biväg till vad som då hette Caledonia Road ute på Nairobis västra sida. Det var byggt i flera våningsplan med stora soliga rum, och trädgården sluttade ner mot en bäck där grodorna höll böliga konserter på kvällarna. Möbler fick jag låna av SIDA, och själv satte jag upp bitar av mönstrat kitengetyg som dekoration på flera av de tomma vita väggarna. Det blev faktiskt ganska snyggt.
Nu behövde jag någon att städa och sköta hushållet. Trädgårdsmästaren rekommenderade en släkting han kallade Yohana.
Yohana var inte vad jag hade trott. Yohana Otanga från västra Kenya var inte en "house girl", utan en "house boy", men det ena var lika vanligt som det andra, så jag tog honom på prov. Det var inte mycket att göra, jag var ofta ute på resa, men han höll huset snyggt och var trevlig och effektiv.
Framåt november började jag i alla fall undra varför pengarna tycktes ta slut mycket fortare än förut. En morgon tidigt i december åkte vi så för att handla. När jag tog fram min plånbok i kassan fanns det tre hundralappar i den. Kvällen innan hade det funnits fyra!
Mitt radhus i Kitale Lane
Jag höll pokeransiktet i styr och försökte tänka efter. Enda chansen för Yohana att stjäla mina pengar var faktiskt på morgonen när jag var i duschen. Visserligen låg mitt sovrum högst upp, men det fanns ändå gott om tid att ta sig upp dit och kolla skåpet där jag hängde mina kläder.
Så nästa morgon gick jag ner i köket och sa
- Nu ska jag ta en härlig dusch!
Vilket jag gjorde. Och mycket riktigt, när jag sen kollade plånboken var de tio 20-shillingssedlarna jag hade haft kvällen innan och noterat numren på, bara nio. Yohana hade ingen förklaring till hur detta trolleri hade skett, så jag satte honom i bilen och vi åkte in till polisstationen i Kilimani för anmälan och förhör.
Något förvånad konstaterade jag där att polisen tycktes känna honom väl. Jag gav dem numret på den försvunna sedeln, men Yohana hade inga pengar på sig, och man förklarade att ingenting kunde göras åt saken. Som i förbigående frågade jag då om man hade kollat bilen. Det hade man inte, men där låg sedeln, undanstoppad under en stol. Man bankade på Yohana lite för att visa sitt missnöje, och slängde honom i finkan, och sergeanten gav mig ampla lovord för mina detektivanlag.
Kanske det, men dessutom hade jag i ögonvrån sett när Yohana stoppade undan sedeln...
Följande dag, den 12 december, var Uhuru Day. Kenya firade sin självständighet men något firande blev det inte för Yohana för han satt i sin cell tills efter helgen, när han betalade 1500 shillings i borgen för att bli utsläppt.
Jag hörde senare att han och andra baluya från västra Kenya betalade en månadsavgift till en advokat i Nairobi för att få juristhjälp när det behövdes. Jag hörde också att han var storföretagare i illegal ölförsäljning – med polisen som stadig kund. Min Yohana var uppenbarligen en driftig affärsman, och hans många lediga stunder hos mig hade kommit väl till pass. I januari fick han en villkorlig dom på sex månader, och omedelbart därefter anlände ett brev från hans advokat med krav på tre månaders obetald lön.
Han hade fått sina pengar regelbundet varje månad, och jag var inte skyldig ett öre, men kvitton hade jag inga, det hela hade alltid skett på tro och heder, med ett handslag. Och tyvärr väger tro och heder och handslag lätt i en domstol.
Ganska förtretad över att ha blivit överlistad satt jag mig ner och tog en extra funderare. Alldeles innan det hela inträffade hade jag varit på stort bröllop i All Saints Cathedral när min kollega i Inspektoratet, Margaret Dryson, gifte sig med Kenyas justitieminister, Charles Njonjo. Yohana hade varit imponerad, och jobbat hårt med att stryka min bästa vita skjorta.
Bröllopet var intressant. Hundratals människor hade bjudits in från brudgummens hemby, och folk kom barfota med vandringsstav och blandade sig med diplomater och regeringstoppar.
I Nairobi hade Njonjos ett vackert hem. Han var själv anglofil, och klädde gärna upp sig i svart kostym med nejlika i knapphålet. Han var också en man som sa vad han tyckte, och han hade offentligt uttalat sig starkt både i tv och radio mot den olagliga öl- och spritförsäljningen och hotat med stränga straff.
Jag hade hört att Yohana nu hade startat upp sin ölförsäljning igen och skrev tillbaka till min ”kära Yohana” genom hans advokat. Brevet hade som slutkläm "Jag vet att du nu gör "business" i Kibera. Jag har talat med min vän, du vet vem, om att komma och hälsa på dig en dag. Vänliga hälsningar till dig och din advokat, vi ses snart!"
Jag hörde aldrig av honom igen.