Historia och historier

4. Ett slut och en början

Ytterligare tre år hade gått, och USA hade under tiden satt en man på månen. Det var nu 1971 och Polhemskolan hade just officiellt blivit en gymnasieskola av den nya integrerade sorten. Som sakkunnig i Utbildningsdepartementet  hade jag varit med om att lägga grunden för en ny organisation med teoretiska och praktiska kurser under samma tak även på en nationell nivå.

Nu var det i alla fall klart, och efter avslutat arbete hade jag blandade känslor. Organisationen var skapad, jag hade gjort vad Palme hade bett mig göra. I fortsättningen skulle det åter bli den gamla vanliga rutinen. Det kändes inte särskilt inspirerande.

Så annonserade SIDA ut ett jobb som skolinspektör i Nairobi. Det lät intressant, och jag åkte på anställningsintervju. I sinom tid kom besked att jag hade föreslagits till tjänsten och borde börja med att ta nödvändiga vaccinationssprutor.

Sprutorna var många, alltför många! Den jag tyckte sämst om var den mot gulsot. I mina förskrämda ögon såg den ut som en mindre brandspruta, och den kördes in i skinkan på mig av sköterskan med alltför stor entusiasm. Den enda jag gillade var den mot gula febern. Dels var sjukdomen allvarlig, dels varade skyddet i minst tio år.

På nyheterna hade jag hört att Kurt Waldheim skulle bli Förenta Nationernas näste generalsekreterare. Då visste jag självfallet inte att han senare skulle bli min högste chef. Personligen tyckte jag inte alls att det fanns någon stor likhet mellan oss, men uppenbarligen var det något i utseendet och sättet att gå som fick folk att ta fel.

En vän till mig som såg mig komma gående i en kontorskorridor i Nairobi sa att han först hade trott att det var hans chef Waldheim. Senare inträffade också en ganska komisk händelse på planet till Genève när en flygvärdinna hade gjort samma misstag. När vi landade var hela personalen på flygplatsen ute och applåderade "generalsekreteraren". Med nedslagna ögon sprang jag gatlopp.

Beskedet från Kenya tog sin rundliga tid, men några veckor före jul ville man ha mig dit, så att säga i förrgår. Först måste jag i alla fall avsluta några jobb och gå SIDAs introduktionskurs.

På kursen, obligatorisk före en avresa, slogs jag av den speciella sinnesstämning som låg i luften, en nu-bryter-vi-upp-från-vårt-gamla-liv känsla, och kanske är vi lite desperata men samtidigt fulla av hopp. På något underligt sätt gav det mig en djupare förståelse för hur våra svenska emigranter kunde ha känt sig när de väntade på båten till Amerika för hundra år sen. 

Själv skulle jag få åka ensam, men jag var ändå redan ensam på grund av min ständiga bortovaro för arbete i Stockholm. Bara ännu ett offer på grottekvarnens altare, tänkte jag. Men visst är äktenskap ett underligt spel. Båda parter måste vinna för att båda inte ska förlora.