HISTORIA OCH HISTORIER

5. Jambo, Kenya!

Efter fjorton år i Lund och Stockholm hade jag nu rensat mitt skrivbord och med ett tvåårskontrakt i Kenya med SIDA  var jag på väg till ett nytt och annorlunda jobb. I fortsättningen skulle jag  få lära mig att säga Jambo i stället för Hej. 

Mitt plan anlände till Nairobi lördagen den 6 maj 1972. Ett rum hade bokats åt mig på Hotel InterContinental inne i stan. Söndagen kom med vackert väder, och jag passade på att ta bilder från min balkong. 

Sen gick jag på långpromenad genom stan. Då hände något som är svårt att förklara. Tre unga män hejdade mig, och jag var nästan säker på att de drog en vals när de bad om 300 shillings till skolavgifter. Inte desto mindre måste det djupt inne i mig ha funnits något som drev mig. Kanske var det tacksamhet mot Ödet som hade öppnat dörren till något nytt, blandat med underlig skuldkänsla över att vara så lyckligt lottad. Tre hundra shillings var en månadslön för många, och jag är normalt inte den som skänker bort så pass stora pengar på gatan, men jag gav dem utan att blinka tre hundralappar och kände en ögonblicklig lättnad och befrielse.

Efter det kunde jag återgå till mitt vanliga sparsamma jag, och bara le åt alla fantasifulla variationer av skolavgiftstemat, eller "döende mor", "far på sjukhus", "biljett till landet för begravning", etc etc. Jag föll inte ens för den skådespelare som gick omkring och påstod sig vara statssekreteraren i Finansministeriet. Han sa att han behövde ett tillfälligt handlån för att han glömt plånboken hemma.

Han var välklädd och mycket övertygande, men hade dåligt minne. Tredje gången han försökte stöta på mig förlorade jag tålamodet och ropade: - Askari, askari! Nån polis fanns förstås inte i närheten, men han tog inga chanser. Just då passerade en buss på Moi Avenue, och jag såg honom försvinna, desperat klamrande sig fast i handtaget till den överfulla bussen som den yttersta vindruvan på en vindruvsklase. 

Några dar senare kunde jag flytta in i en möblerad lägenhet på Milimani road.  Den låg bara en kort bit från Hotel PanAfric och the Starlight Club, en stor och populär nattklubb med en stjärna på taket. Den måste jag passera varje gång jag åkte till eller från stan, och jag kan bara anta att SIDA tyckte jag var gammal nog att ta vara på mig själv. Vilket jag, måhända, var, men närheten till klubben gjorde många kvällar ganska sena...

Första dan på jobbet var jag på svenska ambassaden och träffade SIDA:s Kjell Nordensköld och min närmaste kontaktperson, Brita Östberg, som jag skulle komma att ha ett bra samarbete med. Jag besökte också cheferna i Utbildningsministeriet och i Office of the President, OP, där jag skulle vara rådgivare i utbildningsfrågor. 

Snett över gatan från OP på Harambee Avenue låg Utbildningsministeriets Inspektorat. Där träffade jag den biträdande chefen, Gilbert Oluoch, som visade sig vara den som I realiteten skötte ruljansen. Han tittade långt på mig och sa
- Inte en dag för tidigt!

Jag fick ett officiellt identitetskort. På det stod det att jag, som skolinspektör, hade rätt att besöka vilket ställe som helst där det kunde misstänkas (sic!) att det bedrevs undervisning. På kortet hade jag först titulerats "Mr",  botten på stegen så att säga. Men uppenbarligen togs detta inte väl emot av Brita Östberg på svenska ambassaden. En Svensk Civilekonom kunde omöjligen vara bara "Mr"! Kortet ändrades, och från botten studsade jag upp till toppen. Jag var nu "Dr"!

Det visade sig snabbt att Brita Östbergs uppfattning om vikten av en imponerande lärdomstitel på jobbet var helt korrekt. Det var bara "Chief" som smällde högre, och det var ute på landsbygden. 

Min nya stjärnstatus var dock inte utan problem. En dag blev jag tillfrågad i vilket ämne jag hade doktorerat. Tagen med garden nere tvekade jag. Vad skulle jag säga? Inte kunde jag gärna tala om för folk att mitt officiella id-kort inte var helt sanningsenligt.

Men hjälp var nära till hands. Ut ur det blå kom bilden av min förre ekonomiprofessor Bertil Ohlin, och jag mindes hans tuffa  examina. Att jag hade lyckats klara dem visade definitiv talang intalade jag mig själv, och på fläcken blev jag doktor i nationalekonomi.   

Sen, en kväll i baren, togs jag med överraskning igen, när en bartender  kallade mig "Excellency". Så småningom fattade jag varför. Vänner, som hade observerat mina initialet H E, hade på skämt pratat om mig som "His Excellency". Detta hade sen spritt sig till andra som inte kände mig. Först fick jag mig ett gott skratt, och sen delade jag själv ut excellenstitlar. Antalet öldrickande excellenser blev snart så  stort att jag försvann i mängden. 

Nu borde det ha varit slut på denna historien, men ej så, för därefter fick jag besked att jag hade blivit "riddare". Egentligen hade jag tänkt avböja av principiella skäl, men fann att min bror redan tackat ja på mina vägnar. I tidningarna hade det stått att jag hade blivit "Knight of the Royal Order of the Northern Star", Riddare av Nordstjärneorden. Men skillnaden mellan en RNO och en "knight" av den engelska typen var förstås inte känd i Kenya, och jag blev blygt tillfrågad av en av kontoristerna på Inspektoratet om jag nu borde tituleras "Sir Erik". Onekligen hade det  en viss klang, men blygsam av naturen som jag är, antydde jag att det kanske inte var helt nödvändigt...

Avslutningsvis borde jag  kanske förklara mina inititaler H E. I Sverige hade jag i vuxen ålder så att säga automatiskt varit Herman, det första av mina tre förnamn Herman Ernst Erik. I Kenyas engelskdominerade omgivning var däremot min barndoms namn Erik eller Eric mer gångbart. Problemet att jag då var känd av somliga som Herman och av andra som Erik löste jag genom att använda båda namnen och kalla mig Herman Erik. Förkortat till H E. Helt Enkelt, skulle man kunna säga!

Därmed kan jag äntligen återgå till mitt jobb på Inspektoratet. Där satt jag, på mitt kontor i Nairobi, vid mitt skrivbord, med alla mina mappar. Det var vad svenska ambassaden trodde, men verkligheten hade blivit något annorlunda. Faktum var att jag inte hade något kontor, eller något skrivbord, eller ens en låda för mina papper.

Dessutom påstod min jobbeskrivning att jag var inspektör för skolor på stadiet mellan läroverk och universitet, en trevlig liten niche med huvudsakligen  privata handelsinstitut, de två statliga sekreterarskolorna i Nairobi och Mombasa och några s k polytechnics. Fel igen! I verkligheten var jag inspektör för all handelsundervisning vid alla skolor upp till universitetsnivå. För att runda av den digra matsedeln skulle jag dessutom betygsätta lärarkandidater i deras slutexamina vid institut i alla hörn av Kenya.

Trångboddheten gjorde mig till en nomad, en vilsen själ som fick vandra mellan för tillfället tomma kontor eller låna ett skrivbordshörn av någon kollega. Klagade jag? Icke! Jobbet var kaotiskt, med tusen olika saker att göra, men jag uppskattade förtroendet, köpte mig en jättestor dokumentväska och bar mitt kontor  med mig vart jag än gick.