HISTORIA OCH HISTORIER
6. Jag rullar, rullar, rullar
Den vitt utbredda storstaden Nairobi med sina bostadsområden långt borta från centrum gjorde en bil till en absolut nödvändighet. Som ett första steg åkte jag och hyrde en Peugeot 404 från det nordiskt klingande Larsen's Car Hire.
När jag skulle hem måste jag köra ut vid en rondell på den stora genomfartsleden Uhuru Highway. Där körde folk som galningar, och jag var inte van vid stilen att bara armbåga sig in. Dessutom var det vänstertrafik, och jag hade själv aldrig tidigare satt min fot i en Peugeot.
Jag satt där och tvekade, och irriterade förare i bilarna bakom mig tutade vilt. När det blev några meters lucka la jag i växeln och körde dödsföraktande ut – på trean! I ett gnissel av bromsar från trafiken haltade min Peugeot in i lä bakom rondellen. Lite längre fram, fortfarande med hjärtat i halsgropen, körde jag av vägen, torkade svetten från pannan och samlade ihop nerverna.
Efter att på håret ha klarat mig från att se insidan av Nairobi Hospital förbättrade jag snabbt min körskicklighet, köpte en Peugeot 304 för 20 000 shillings kontant av huvudagenten Marshalls, och föll glatt in i den hårda trafikrytmen. Det fanns bussar som gick i reguljär trafik, men för det mesta åkte vanligt folk i taxibilar eller minibussar, s k matatus, vars ägare konkurrerade om kunderna och piskade fram sina fordon som besatta tävlingsryttare.
- Varför händer en sån här sak min man som kör så fint och försiktigt? Du, som kör som en dåre, råkar aldrig ut för nånting, klagade hustrun till en av mina vänner som hade fått ett fyllo på motorhuven till sin Volvo.
Ja, säg det. Nästan varenda dag fanns det spår efter olyckor när jag i min snabbt åldrande "lokala" Peugeot armbågade mig fram på Uhuru Highway. Det gällde att sätta sig i respekt. Körde man för sakta och försiktigt blev man omkörd på det mest hårresande sätt. Var och en med minsta överlevnadsinstinkt hade bara ett val: att bli ett med den galna hopen.
Undantag fanns dock. Mötte man presidentens bil när man var ute och körde så gällde det att ögonblickligen stanna ute på vägkanten. Annars kunde man lätt bli nermotad i diket av hans övernitiska poliseskort.
Min 304 gick som klockan, men det betydde förstås inte att allting var problemfritt. Strålkastare försvann mitt på ljusa dagen och fick köpas tillbaka hos hälarna nere på Grogan Road. Ett tag var det också fullständigt dille på att stjäla sidspeglar. Det fanns en krympling som åkte runt på en bräda med hjul. När han satt på brädan mellan de parkerade bilarna och skruvade av speglarna var det ingen som såg honom. Som tur var ebbade manin så småningom ut av sig själv.
Jag var ofta ute och reste. Bara veckan efter min ankomst var jag med andra inspektörer på stor inspektion i Machakos, omkring 5 mil sydöst om Nairobi. Första dan strax före lunch råkade jag förirra mig ut på bakgården till Machakos Inn där vi bodde. Mat från köket stod där i grytor på marken, svarta moln av flugor hängde i luften, och förbipasserande höns tog sig smakbitar.
Gammelfarmor Carolina hade sin egen livsfilosofi: "Ett pund snus och ett pund lort ska man ha i sig innan man dör". Hon levde till långt över de nittio, men själv tog jag inga chanser. Folk förundrade sig när jag alla tre dagarna i Machakos bara åt te och rostat bröd. Men gissa vem som tillbaka i Nairobi gick på stans bästa restaurang!
Någon andhämtningspaus blev det inte heller, för sen bar det iväg till Mount Kenya och städerna Embu och Meru. Där var det slutexamen för eleverna i lärarutbildningen, och det gällde att se till att de fick rättvisa betyg i undervisningsskicklighet. En del lärare kunde favorisera elever från sin egen hembygd och värdera ner andra.
I Embu bodde vi på "Izaac Walton", döpt efter engelsmannen som skrev en bok om metandets behag, och i Meru på "Pig and Whistle", ett typiskt engelskt pubnamn. Jag filosoferade lite över hur djupt kolonialarvets rötter går, men klokare än förut kollade jag aldrig deras bakgårdar. Vad man inte vet, det har man inte ont av, sägs det ju.