HISTORIA OCH HISTORIER

7. CIDA och SIDA, sida vid sida? 

Strax efter ankomsten till Nairobi hade jag funnit att det redan fanns på plats en inspektör för maskinskrivning och stenografi i läroverken. Mrs Butterworth, från Kanadas biståndsorgan CIDA, var i sjuttioårsåldern, före detta maskinskrivningslärare, och väldigt stolt över att en av hennes elever hade blivit världsmästare. I Kenya var hennes kontor fullt av folk som behövde hjälp av olika slag. Det var ibland lite jobbigt att ha en kollega som alltid höll på med något annat än inspektörsarbetet, men hon hade hjärtat på rätt ställe, och när hon hade tid var samarbetet bra.   

Det var Mrs Butterworth som ordnade in mig första gången jag träffade president Jomo Kenyatta. Jag hade ännu inte hunnit komma upp på någon inbjudningslista, men hon hade fått en inbudan för "Mr and Mrs" till hans garden party på Madaraka Day den första juni, så vi gick dit tillsammans. Under detta högst tillfälliga äktenskap höll hon mig om armen och viskade att hon önskade att hon hade varit tjugo år yngre. Det önskade jag förstås med, eller kanske ännu hellre fyrtio... 

President Kenyatta var den dominerande Kikuyustammens främsta representant, och hade suttit i fängelse i sju år på grund av sitt motstånd mot den engelska kolonialmakten. I vardagslag kallades han helt enkelt Mzee, som på kiswahili betecknar respekt för ställning eller ålder.

Kenyas president var kortare än jag hade föreställt mig, och hans handslag var inte så fast som t ex Kenneth Kaundas, Zambias president, han med det stora leendet och den ständiga vita näsduken i bröstfickan. Men jag antar han var trött, han var ju inte ung längre och vi var många gäster. På fingret hade han sin berömda ring med den stora stenen. Det viskades på den vidskepliga landsbygden att när han såg in i den så kunde han se allt som hände i Kenya.

På midsommarafton var det fest på KSTC, Kenya Science Teachers College, en stor svensk SIDA-satsning. Festen var trevlig, med  dans runt stången – och för att göra den genuint svensk kom det in ett regnväder på kvällen. Den delen kunde vi allt ha varit utan, tänkte jag. 

Nu hade jag i alla fall fått eget kontorsrum. Mrs Butterworth hade åkt hem och ersatts av en ny kanadensiska, Sandra. Hon hade inte tränat nån världsmästare, men hade en doktorsexamen i maskinskrivning. Gumaelius den Ovetande! Inte hade jag en aning om att man kunde bli doktor i maskinskrivning, men det höll jag visligen för mig själv. När allt kom omkring var jag ju inte rätt person att ifrågasätta doktorat...

Sverige hade gett stöd till sekreterarutbildning i Kenya ända sedan 1963, när landet blev självständigt. Två moderna och större skolor skulle nu byggas för att ersätta de gamla i Nairobi och Mombasa. Åtagandet gällde också lärarutbildning.

Jobbet både i OP och i Inspektoratet passade mig utmärkt, men snart märkte jag att det fanns något slags underligt  revirtänkande, där CIDA såg SIDA som en inkräktare och oönskad konkurrent. Och i stället för att hålla klaffen, lät jag dumt nog min organisationsinstinkt ta över, och får därför också ta ansvaret för att ha startat DET STORA MASKINSKRIVNINGSKRIGET. 
 
Någon kanadensisk organisation eller förening hade donerat skrivmaskiner till skolorna i Kenya. När jag hörde det blev jag först glad. Det var alltid brist på utrustning, och detta var ett utmärkt sätt att förbereda flickor för annat än enbart städ- eller hushållsjobb. Tyvärr varade inte glädjen särskilt länge. Sandra hade haft hand om fördelningen, och ett stort antal maskiner hade gått till rena pojkskolor, som dessutom tog in bara en enda klass om året. Enligt min mening, som jag sa högt och tydligt, var det slöseri med knappa resurser. Skrivmaskinerna skulle i stället ha gått till stora flickskolor där de kunde användas effektivt och inte bara bli någon slags hobby.

Sandra försvarade sig med att det borde vara jämställdhet mellan könen. Pojkar borde lika väl kunna bli sekreterare. Jag försökte förklara Afrikas realiteter. Först skulle i så fall helvetet frysa till is. Om en manlig chef ville ha en manlig sekreterare kunde han lätt bli misstänkt för homosexualitet. Ett exempel var den utländske tulltjänsteman som hade anklagats för att ta mutor. Det var han säkert inte ensam om, så mest besvärande  för honom var nog hans sexuella läggning, ovälkommen i Kenya's värld av macho män. 

Utan vidare spisning blev han deporterad, och hans kvarlämnade tillhörigheter sålda på offentlig auktion. Jag råkade gå förbi auktionshallen vid lunchtid, tittade in och fick en "fyndlåda" för 20 shillings. Till min stora förvåning fanns där bland böcker, gamla tidskrifter och annat krafs också kryddad privat korrespondens, ett ännu giltigt brittiskt pass – och en tysk hundramarksedel. Den växlade jag kvickt in på banken för flera hundra shillings. Min bästa affär någonsin, men han måste ha blivit utslängd på öronen!

Min kritik verkade i alla fall ha befunnits besvärande, för jag fick besök av en kanadensare från Finansministeriet. Han bad mig bryskt att hålla käften eller bli hemskickad!  Men sen kom från Kanada en ny stjärna, passande nog med namnet Stella, till planerings- och organisationsavdelningen. Hon var lite framfusig, ville till och med "organisera" en grekisk flickvän åt mig. Mellan henne och Sandra skar det sig direkt. Med de båda i håret på varandra var jag lyckligen ute ur skottlinjen, och när kontrakten gick ut lämnade de Kenya. Tur ska man ha!