HISTORIA OCH HISTORIER
8. Personlighetssplittring
Dittills hade jag suttit i hundhuset, men nu blev jag god vän med flera kanadensare, bl a John Lychek, som jobbade på KIE, Kenya Institute of Education. Han skulle snart åka hem, men tillsammans arbetade vi fram nya hjälpmedel för lärare, och beklagade all den tid som hade gått till spillo. Vi kunde ha hunnit göra så mycket mer, och förloraren var Kenya.
Mitt jobb i Direktoratet var att planera och säkerställa utbildningens kvalitet. Biträdande direktören där, Francis Munge, kom att bli en mycket god vän. I Utbildningsministeriet var jag skolinspektör, i Direktoratet var jag sakkunnig rådgivare eller något i den stilen. När jag satt på mitt kontor i Inspektoratet kunde jag se min andra arbetsplats tvärs över gatan på Harambee Avenue. Å ena sidan var jag splittrad mellan två olika ministerier, å den andra gav detta fler kontakter och hade sina fördelar. Men det betydde inte att det var problemfritt!
Trots att det var Utbildningsministeriet som bar ansvaret för lärarutbildning i Kenya, hade en hög tjänsteman i Direktoratet "frilansat" och ville att Direktoratet skulle starta sin egen. Han hade redan en lista med kandidater. Min statssekrterare, Peter Gachathi, var förstås helt emot det. Där satt jag inklämd i mitten, för han var min chef med, enligt ryktet, "direktlinje" till President Kenyatta, medan den andre - bokstavligen! - var helgalen och livsfarlig att stöta sig med.
Jag kallades till ett möte med Den Livsfarlige som ordförande. Han ville att jag skulle ge Inspektoratets stöd för hans projekt. Svettig om pannan pratade jag på och försäkrade att vi, i våra planer och diskussioner, ansåg alla uppslag vara intressanta och värdefulla bidrag till våra planer och diskussioner... Trots min virrighet måste jag ha lagt mina ord väl, för Den Livsfarlige log, och jag var räddad för stunden. Sen satte min statssekreterare punkt för det hela. Närmare undersökning hade avslöjat att lärarkandidaterna på listan hade valts på grund av specialla meriter, närmare bestämt sina sovrumsfärdigheter. Alla trettio av dem!
Det var ingen hemlighet att många chefer, och även lärare, betraktade både kvinnliga anställda och elever som självklart älskarinnematerial, men detta var alltför saftigt till och med för OPs garvade beslutsfattare. Lite senare fick jag telefon från Francis att Den Livsfarlige hade förtidspensionerats "i det allmännas intresse". Därmed behövde jag åtminstone inte längre svettas när jag gick till möten i Office of the President!